Cruel to be kind
Lägg märke till tjejernas förskräckliga "baaaaaaaaaby"
Åh jag är så kluven.
Jag trivs så bra i familjen Levy. När vi är ute och äter middag har vi the best time ever och när vi sitter i bilen och Nick Lowe kommer på och Andy skruvar upp volymen och trummar frenetiskt på ratten och Elyse försöker överrösta radion med sin sång fast hon inte alls kan sjunga och Jason kör sina schyssta dansmoves och vi saknar Ethan och jag skrattar så jag tror att min mage ska spricka.
Jag trivs så bra med mina kompisar. När jag och Jennifer ligger utomhus hela natten under stjärnorna och spelar Takida och skrattar och gråter och delar problem och delar upplevelser och när vi äter på Friendlys eller Ruby Tuesday eller nån random Diner och när vi dricker chai latte från Starbucks. Med Sonja där allt bara är så naturligt och lätt. Med Karin där vi samlar Ritastämplar. Med Simone som har sjukt bra humor och har den härligaste dialekten.
Men sen har vi ju er. Mina älskade gosungar och underbara familj där hemma. (Eller vi är ju utspridda överallt, men ni är inte med mig). Idag har nog fler än någonsin frågat om det inte är dags att komma hem snart och sagt att dom saknar mig. Och när jag pratar med er, då är det bara hemma som finns i tankarna och jag fattar inte vad jag gör här. Åh vad ni är underbara.
Man kan ju aldrig få allt. Så är det väl? Nu ska jag verkligen njuta av mina sista två månader hos familjen. Ha en underbar månad med Linda och seeeeen ska jag åka runt på Sverige/Norge/England-turne (eller vart ni nu befinner er i höst) och krama ihjäl er. För jag saknar er så det gör ont så då är det eran tur att få lite smärta ;)